Hälsoprogram HD & ED

Som ett led i det systematiska hälsoarbetet så ingår rhodesian ridgeback i Svenska Kennelklubbens (SKKs) hälsoprogram nivå 2 för höft- och armbågsleder. Det innebär att hund som ska användas i avel måste vara röntgad på höfter (infördes 1986) och armbågar (infördes 2001) och resultatet vara registrerat hos SKK före parning. Valpar efter oröntgade föräldrar får inte registreras i SKK.

SRRS rekommenderar alla ridgebackägare att låta röntga sin hunds höfter och armbågar, oavsett om hunden är en potentiell avelshund eller ej. Mer information här >>

Höftledsdysplasi (HD)

Höftledsdysplasi (HD = Hip Dysplasia) är en felaktig utveckling av höftleden som sker under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.

Arvsgången för HD är komplex där både arv, med flera gener i samverkan, och miljö är bidragande orsaker till sjukdomens utveckling. Det innebär bland annat att även hundar med HD grad A eller B kan lämna avkommor som utvecklar HD.

HD-röntgen
Röntgen sker hos auktoriserad veterinär och avläsning av röntgenbilderna utförs centralt av SKK som också registrerar resultatet. Höftlederna graderas enligt följande skala där grad A och B anses vara fria från dysplasi:
A = normala höftleder grad A
B = normala höftleder grad B
C = lindrig dysplasi
D = måttlig dysplasi
E = höggradig dysplasi

Kliniska besvär
Agrias veterinärvårdsstatistik 2011-2016 visar att risken för att behöva veterinärvård för besvär relaterat till höftlederna är ungefär densamma för rhodesian ridgeback som för alla raser sammantaget. Vid jämförelse med Agrias veterinärvårdsstatistik 2006-2011 så är den relativa risken i princip oförändrad. Besvär relaterat till höftlederna finns inte med bland de vanligare orsakerna till att rasen kräver veterinärvård under någon av statistikperioderna.

Även SRRS hälsoenkäter indikerar att förekomsten av höftledsrelaterade besvär är mycket låg. Av 381 åttaåriga hundar födda 2008-2010 så har 6 stycken behövt veterinärvård relaterat till höftlederna. Av dessa hundar rapporteras 3 stycken vara röntgade med HD grad A eller B.

I Agrias livskadestatistik 2011-2016 så finns ingen data tillgänglig avseende dödsfall till följd av höftledsbesvär, då antalet drabbade hundar är för litet för att inkluderas i statistiken (< 8 hundar). I livskadestatistiken från perioden 2006-2011 var den relativa risken att avlivas p.g.a höftledsbesvär betydligt lägre för rhodesian ridgeback jämfört med alla raser. Att det inte längre finns tillräckligt med drabbade individer för att ge ett statistiskt underlag tolkas som att förekomsten av så allvarliga kliniska besvär att det leder till avlivning nu befinner sig på en minimal nivå inom den svenska populationen.

Korrelation mellan röntgenresultat och kliniska besvär
En svensk studie av korrelationen mellan röntgenresultat och förekomsten av kliniska besvär (Malm et al. 2010, Association between radiographic assessment of hip status and subsequent incidence of veterinary care and mortality related to hipdysplasia in insured Swedish dogs) visar att risken att behöva veterinärvård/avlivning relaterat till höftledsbesvär är ungefär lika låg för hundar med röntgenresultat grad A, B och C. För hundar med grad D och E visar studien en ökad risk för behov av veterinärvård för de i studien ingående raserna, dock är riskökningen varierande mellan raserna. Studien omfattade inte rhodesian ridgeback, men rasens röntgenresultat samt försäkringsstatistik och hälsoenkäter ger stöd för samma slutsats.

Röntgenresultaten hos rasen har ur ett bilddiagnostiseringsperspektiv successivt försämrats såtillvida att andelen hundar med röntgenresultat grad B och C har ökat på bekostnad av grad A trots att nästan enkom friröntgadehundar har använts i avel under cirka 30 års tid. Samma utveckling ses även hos ett flertal andra raser. Det finns således goda skäl att misstänka att försämringen av röntgenresultat orsakas av yttre faktorer (t.ex röntgenmetod, avläsningsmetod, avläsare, sedering, röntgenålder m.m) istället för genetiska förändringar inom rasen. Detta konstateras även i slutrapporten för SKKs HD-utredning (se länk nederst på sidan) som publicerades 2019 efter beslut vid Kennelfullmäktige 2017.

Armbågsledsdysplasi (ED)

Armbågsledsdysplasi (ED = elbow dysplasia) är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som leder till benpålagringar i armbågsleden, vilka kan urskiljas relativt tydligt vid röntgen. Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas på grund av rubbad utveckling i omgivande benvävnad. Vid röntgenavläsning av ED är det många gånger inte möjligt att identifiera själva tillväxtrubbningen, utan endast att avläsa om det föreligger benpålagringar och sedan gradera dessa.

Arvsgången för ED är komplex där både arv, med flera gener i samverkan, och miljö är bidragande orsaker till sjukdomens utveckling. Det innebär bland annat även hundar med ED grad 0 kan lämna avkommor som utvecklar ED.

ED-röntgen
Röntgen sker hos auktoriserad veterinär och avläsning av röntgenbilderna utförs centralt av SKK som också registrerar resultatet. Armbågslederna graderas enligt följande skala:
0 = inga påvisbara förändringar
1 = lindriga benpålagringar
2 = måttliga benpålagringar
3 = kraftiga benpålagringar

Kliniska besvär
Agrias veterinärvårdsstatistik 2011-2016 visar att risken för att behöva veterinärvård för besvär relaterat till armbågslederna är något högre för rhodesian ridgeback än för alla raser sammantaget. Vid jämförelse med Agrias veterinärvårdsstatistik 2006-2011 så ser dock den relativa risken ut att ha minskat något. Besvär relaterat till armbågslederna finns inte med bland de vanligare orsakerna till att rasen kräver veterinärvård under någon av statistikperioderna.

Även SRRS hälsoenkäter indikerar att förekomsten av armbågsledsrelaterade besvär är låg. Av 381 åttaåriga hundar födda 2008-2010 så har 11 stycken behövt veterinärvård relaterat till armbågslederna. Av dessa hundar rapporteras 4 stycken vara röntgade med ED grad 0.

I Agrias livskadestatistik 2011-2016 så finns ingen data tillgänglig avseende dödsfall till följd av armbågsledsbesvär, då antalet drabbade hundar är för litet för att inkluderas i statistiken (< 8 hundar). I livskadestatistiken från perioden 2006-2011 var den relativa risken att avlivas p.g.a armbågsledsbesvär densamma för rhodesian ridgeback jämfört med alla raser. Att det inte längre finns tillräckligt med drabbade individer för att ge ett statistiskt underlag tolkas som att förekomsten av så allvarliga kliniska besvär att det leder till avlivning nu befinner sig på en minimal nivå inom den svenska populationen.

Korrelation mellan röntgenresultat och kliniska besvär
Det finns tyvärr ingen nordisk studie av korrelationen mellan röntgenresultat och förekomsten av kliniska armbågsledsbesvär.

Den kliniska förekomsten av armbågsledsbesvär hos rhodesian ridgeback har varit i princip oförändrad under många år, men under de senaste åren har andelen hundar med röntgenresultat grad 2 ökat någon procentenhet på bekostnad av grad 0. Huruvida detta beror på genetiska förändringar inom rasen eller orsakas av yttre faktorer (t.ex röntgenmetod, avläsningsmetod, avläsare, sedering, röntgenålder m.m) är idagsläget okänt.