Kastration

Fotograf: Fredrik Hansson

Sedan kastration av icke-medicinska skäl blev tillåtet i Sverige 1988 har det blivit allt vanligare att landets hundar kastreras, så även rhodesian ridgebacks. Men det finns många saker man bör tänka på innan man tar beslut om att kastrera sin hund.

Könshormoner, så som testosteron, östrogen och progesteron är hos valpen och den unga hunden viktiga för tillväxt och utveckling av könsdrag, medan de hos den vuxna hunden är av betydelse för reproduktion. Under senare år har även könshormonernas viktiga roll för bland annat ämnesomsättning, immunförsvar och hjärnans kognitiva funktioner (d.v.s förmåga att minnas, lösa problem samt orientera sig i tid och rum) uppmärksammats i allt högre grad.

Med kastration menas att man på kirurgisk väg låter avlägsna hundens könskörtlar, d.v.s testiklar hos hanhundar respektive äggstockar och ofta även livmoder hos tikar. Hanhundar kan också kastreras kemiskt, vilket innebär att ett nedbrytbart hormonimplantat injiceras under huden. Detta blockerar produktionen av testosteron under den tid det tar för implantatet att brytas ner, och med implantatet försvinner sedan dess eventuella effekter.

I länder som till exempel USA och de sydligare delarna av Europa är kastration ett sätt att begränsa förekomsten av lösdrivande och ägarlösa hundar, genom att helt enkelt tillse att hundarna inte kan fortplanta sig. Lösdrivande hundar utan ägare är dock mycket ovanligt i Sverige.

Många ridgebackar kastreras

Dessvärre upplevs svenska hundägare, ibland på inrådan av veterinär, alltför ofta använda kastration som ett sätt att försöka åtgärda diverse oönskade beteenden och/eller förebygga olika sjukdomar hos friska hundar.

SRRS hälsoenkäter [1] visar att cirka 27 % av hanarna kastreras före tre års ålder, och vid åtta års ålder uppges hela 56 % vara kastrerade. Av tikarna kastreras cirka 20 % före tre års ålder och 42 % är kastrerade vid åtta år. Det är alltså en stor andel av rasens ganska lilla avelsbas som går förlorad redan innan hundarna fysiskt och mentalt nått vuxen ålder och deras mogna personlighet likväl som deras potential som framtida avelsdjur har kunnat utvärderas.

Detta visar på vikten av att både rasklubb och uppfödare är noga med att ge en rättvisande bild av rasens fysik, mentalitet, beteenden och aktiveringsbehov samt att uppfödarna väljer valpköpare som är väl pålästa och införstådda med rasens egenskaper och vilka könsspecifika beteenden som kan förekomma. Likaså påvisas värdet av att valpköpare, inför sitt hundköp, är noga med att välja en hundras och ett kön som passar ens personliga förmågor och det liv man som hundägare kan erbjuda sin hund.

Orsaker till kastration

SRRS hälsoenkät för treåriga hundar [1] visar att den absolut vanligaste orsaken till kastration av hanhundar är att ”minska/avlägsna oönskat beteende” (55 %). Därefter följer primärt orsaker som att ”undvika tjuvparning” och ”förebygga sjukdom”. Endast 5 % av ägarna har uppgivit att kastration skett i syfte att bota sjukdom.

För treåriga tikar visar hälsoenkäten [1] att den vanligaste orsaken till kastration är att ”förebygga sjukdom” (40 %) följt av ”rekommendation från veterinär” och ”minska/avlägsna oönskat beteende”. Cirka 12 % har uppgivit kastration i syfte att bota sjukdom.

Ovanstående kan tolkas som att kastration i de flesta fall sker för människans skull snarare än för hundens.

Kirurgiskt ingrepp är alltid en risk

Ett kirurgiskt ingrepp innebär alltid en risk genom att hunden måste sövas, och efterföljande konvalescens medför alltid ett lidande för hunden. För tikar innebär kastration ett bukingrepp som inte är riskfritt och medför ökad risk för postoperativa komplikationer. Riskerna vid en operation måste således alltid ställas i relation till möjliga effekter av ingreppet. För en hund som är sjuk, och genom kastration blir botad eller får minskade besvär, är det förmodligen alltid väl värt det. Men ett operativt ingrepp på en frisk individ bör däremot föranledas av en hel del eftertanke.

Effekter på beteende

Med tanke på att det under lång tid funnits en tydlig benägenhet att använda kastration som behandlingsmetod av olika så kallade ”problembeteenden” hos hund så finns det förvånansvärt få vetenskapliga studier som undersöker könshormonernas inverkan på hundens beteende och påvisar kastrationens positiva effekter. Bland de studier som finns, varav några endast omfattar ett mycket litet antal hundar, står en del resultat också i motsatsförhållande till varandra. Det ger en antydan om ämnets komplexitet och svårighet att studera vetenskapligt.

Möjliga positiva effekter
Hos hanhundar har kastration länge använts som ett sätt att försöka minska beteenden som vi relaterar till deras sexualdrift som till exempel intresse för löptikar, ridande på andra hundar, urinmarkering och hanhundsaggressivitet. Enligt en studie från 2016 av frigående hanhundar i Chile [2] så uppvisar dock varken kirurgiskt eller kemiskt kastrerade hanhundar minskad förekomst av sexuella beteenden eller aggressivitet mot andra hundar. Studien indikerar dock att sexuella beteenden är vanligare förekommande hos yngre individer, upp till cirka två års ålder, såväl intakta (d.v.s ej kastrerade) hundar som kastrater. Studien kunde inte heller påvisa någon association mellan hundarnas testosteronnivå och förekomst av uppvaktning av tikar eller aggression mot andra hundar. I en omfattande australiensisk studie från 2018 [3] visar resultaten att de enda två beteenden som med signifikans kan förväntas minska vid kastration av hanhund är urinmarkering inomhus och ylande när de lämnas ensamma.

När tikar kastreras i syfte att minska oönskade beteenden så är det gissningsvis främst beteenden som slöhet/håglöshet, deppighet, minskad aptit och ökad vaktbenägenhet som man vill försöka råda bot på. För beteenden som är direkt kopplade till löp och skendräktighet, det vill säga endast förekommer under dessa perioder, kan kastration ha en positiv effekt. Samtidigt måste vi komma ihåg att löp och skendräktighet inte är något sjukdomstillstånd utan ett av naturens sätt att säkerställa överlevnad bland flocklevande däggdjur – det är alltså helt naturligt. En studie publicerad 2019 [4] visar att kastration av tik i yngre ålder kan minska ylande och tuggande på olämpliga föremål (hos vuxna hundar) samt öka benägenheten att apportera och att komma på inkallning. Just tuggande på olämpliga föremål är vanligt förekommande hos valpar och unghundar av rasen, men beteendet försvinner vanligtvis med åldern.

Möjliga negativa effekter
Ett antal studier som genomförts under det senaste årtiondet, varav några omfattar ett större antal hundar av olika raser, tyder på att kastration har flera beteendemässiga nackdelar som noga bör beaktas innan kastration.

Intakta hundar av båda könen uppvisar större ”boldness” än kastrerade, men det är också en egenskap som avtar med hundens ålder [3, 5]. SKKs ”Mentalitet – ordlista” beskriver boldness som ”summan av ett antal egenskaper hos hunden som gör den till en framåt, frimodig, nyfiken, orädd och positiv individ. På svenska förslagsvis dristighet, djärvhet.”.

Med detta i åtanke är det inte särskilt förvånande att kastrerade hundar, såväl hanar som tikar, i högre grad uppvisar beteenden relaterade till lättretlighet, oro, rädsla och aggressivitet än de som lämnas intakta [2, 3, 4]. Undantag finns t.ex avseende tikar som uppvisar aggressiva beteenden relaterat till skendräktighet där det är möjligt att beteendet kan reduceras genom kastration. Mer förvånande är möjligen att kastrerade hundar, både hanar och tikar, även visat sig ha sämre kognitiv förmåga [6]. Enligt vissa studier är kastraterna även mindre träningsbara, men det finns också studier som visar på motsatsen [3, 4].

Såväl arv som miljö ligger till grund för hundens personlighet. Hundens beteenden mognar när könshormonerna får ha sin naturliga effekt [3, 4] samtidigt som den utvecklar sin vuxna personlighet genom både inlärning och erfarenheter. Hundens ålder vid kastrationen kan påverka hur stor effekten blir på hundens beteenden [3, 4]. Negativa beteenden, som kan minska eller försvinna efter hand som hunden blir äldre, riskerar istället att bli bestående eller till och med förstärkas genom kastration i ung ålder.

Effekter på hälsa

Om kastration sker i syfte att förebygga sjukdom så bör risken för att hunden faktiskt ska drabbas övervägas baserat på hur vanligt förekommande sjukdomen är hos rasen samt vid vilken ålder drabbade hundar oftast insjuknar. Därutöver bör även ökad risk för möjliga negativa hälsoeffekter beaktas.

Möjliga positiva effekter
Sett ur ett hälsoperspektiv kan kastration ha en positiv inverkan på förekomsten av sjukdomar/besvär som är relaterade till hundens reproduktionsorgan, genom att risken för att hunden ska utveckla sjukdom reduceras eller i vissa fall elimineras helt när dessa avlägsnas.

Eliminerad risk för testikelcancer hos hanar
Vid kastration elimineras risken för sjukdomar i testiklarna, som t.ex testikelcancer [7, 8]. SRRS hälsoenkäter [1] indikerar att såväl godartad som elakartad tumörbildning i testiklarna är ovanligt hos rasen före åtta års ålder (< 1 %). Detta stöds också stöds av Agrias försäkringsstatistik [9].
Eliminerad risk för livmoderinflammation hos tikar
Om tikens livmoder tas bort vid kastrationen elimineras risken för livmoderinflammation [7]. Enligt Agrias veterinärvårdsstatistik [9] löper rhodesian ridgeback lägre risk att drabbas av livmoderinflammation jämfört med ”alla raser”. SRRS hälsoenkäter [1] visar att cirka 3 % av tikarna drabbas före tre års ålder och cirka 9 % drabbas före åtta års ålder.
Eliminerad risk för cancer i äggstockar och livmoder hos tikar
Risken att tiken ska få cancer i äggstockar och livmoder (förutsatt att den avlägsnats) elimineras vid kastration [7]. Såväl SRRS hälsoenkäter [1] som Agrias försäkringsstatistik [9] visar att tumörbildning i äggstockar och livmoder är mindre vanligt hos tikar av rasen (<1 %).
Minskad risk för juvertumörer hos tikar
Risken att tik drabbas av juvertumör minskar vid kastration om den sker vid ung ålder [7, 8]. SRRS hälsoenkäter [1] indikerar att juvertumörer hos tikar är mycket ovanligt före tre års ålder. Vid åtta års ålder har cirka 3 % drabbats av godartad juvertumör och cirka 2 % av elakartad juvertumör. Agrias veterinärvårdsstatistik [9] visar att juvertumörer är en av de vanligare orsakerna till att rasen behöver veterinärvård, men finns inte med bland de vanligare orsakerna till avlivning före tio års ålder. Detta sammantaget tolkas som att juvertumörer företrädelsevis drabbar lite äldre tikar (8+ år) och att behandling före tio års ålder i många fall är framgångsrik (efter tio års ålder saknas livskadestatistik).

Möjliga negativa effekter
I såväl USA som i Sverige har kastrationens positiva effekter under längre tid förespråkats av bland annat veterinärkåren och på Internet finns gott om sidor som informerar om de möjliga (men inte alltid vetenskapligt belagda) fördelarna. Först under senare år har man i större utsträckning börjat studera kastrationens baksida och här är informationen än så länge betydligt mer sparsam. Mer forskning behövs inom olika områden, och kommer säkert också att komma. Men med tanke på att hundens könskörtlar bland annat har betydande kopplingar till immunsystemet, endokrina systemet och skelettets utveckling är en del av de möjliga negativa effekter som hittills kunnat identifieras föga förvånande.

Ökad risk för inkontinens
Urininkontinens (ofrivilligt urinläckage) är en relativt välkänd effekt av kastration, som i högre utsträckning drabbar tikar [8]. Via SRRS hälsoenkäter [1] har tikägarna rapporterat att 16 % av de treåriga och 22 % av de åttaåriga tikarna har drabbats av inkontinens som en negativ effekt av kastrationen. Motsvarande andel för kastrerade hanhundar är 3 % för treåringar och 7 % åttaåringar.
Ökad risk för övervikt och överviktsrelaterade sjukdomar
En annan välkänd effekt av kastration är ökad risk för övervikt till följd av förändrad ämnesomsättning. Vid övervikt ökar också risken för överviktsrelaterade sjukdomar [8], som i många fall är desamma som hos människa. Enligt SRRS hälsoenkäter [1] har 6 % av de treåriga och 8 % av åttaåriga hanarna drabbats av övervikt som en effekt av kastrationen. Motsvarande siffror för tikar är 5 % för treåringar och 7 % för åttaåringar. Huruvida en frisk hund blir överviktig eller ej kan man som hundägare ofta reglera genom kost och ökad motion. Det senare kräver dock att det i vardagslivet finns tidsutrymme att ge hunden den extra motion som kan behövas för att den ska hålla sig i god form även efter kastrationen.
Ökad risk för prostatacancer hos hanar
Flera studier visar att kastrerad hanhund löper ökad risk att drabbas av prostatacancer [7]. Agrias veterinärvårdsstatistik [9] visar att hanar av rasen drabbas av tumörer i prostatan i högre utsträckning än andra raser. Prostatacancer finns dock inte med bland de vanligare orsakerna till avlivning. SRRS hälsoenkäter [1] indikerar att prostatatumörer är mindre vanligt före åtta års ålder. Detta sammantaget tolkas som att prostatatumörer företrädelsevis drabbar lite äldre hanar (8+ år) och att behandling före tio års ålder i många fall är framgångsrik (efter tio års ålder saknas livskadestatistik).
Ökad risk för immunrelaterad sjukdom
Kastrerad hund av båda könen löper ökad risk att drabbas av immunrelaterade sjukdomar [7, 8, 10] som till exempel atopisk dermatit (allergi), addisons sjukdom (otillräcklig produktion av hormoner från binjurarna), immunmedierad hemolytisk anemi (IMHA, immunförsvaret reagerar mot de röda blodkropparna), hypotyreos (sköldkörtelhormonrubbning), "inflammatory bowel disease" (samlingsnamn för en grupp av kroniska mag-/tarmsjukdomar) och immunmedierad trombocytopeni (rubbning som orsakar spontan blödning). Flera av de sjukdomar som enligt både försäkringsstatistik och SRRS hälsoenkäter [1] är de vanligaste orsakerna till att rhodesian ridgeback behöver veterinärvård är relaterade till immunsystemet, som exempelvis atopisk dermatit, hudbesvär och mage-/tarmbesvär. Även sjukdomar som t.ex hypotyreos, SLE, SLO (klokapsellossning) och vitiligo (pigmentbortfall) förkommer inom rasen men är mindre vanligt. Att immunrelaterade sjukdomar leder till avlivning i för tidig ålder är relativt ovanligt inom rasen, men de kan kräva livslång behandling för att hunden ska leva ett symtomfritt liv.
Ökad risk för skelettcancer, lymfom, hemangiosarkom och mastcelltumörer
Kastrerad hund av båda könen löper ökad risk att drabbas av cancersjukdomar med ärftliga komponenter [7, 8] som osteosarkom (skelettcancer), lymfom (tumör i lymfkörtlarna), hemangiosarkom (blodmatad elakartad tumör som ofta förekommer på mjälte eller lever) och mastcelltumör (tumörform med koppling till immunförsvaret). Agrias livskadestatistik [9] visar att olika tumörformer är den absolut största orsaken till att rhodesian ridgeback avlivas före tio års ålder. Avlivning till följd av lymfosarkom, skelettumörer och tumörer i blod/kärl sker i högre utsträckning än för alla raser sammantaget. SRRS hälsoenkäter [1] indikerar dock att denna typ av cancersjukdomar är ovanlig före åtta års ålder, men det bör beaktas att ägare till avlidna hundar kan vara mindre benägna att besvara enkäten och att ett visst mörkertal kan finnas.
Ökad risk för tillväxtrubbningar och skador i skelett och leder
Avsaknaden av könshormon under puberteten gör att tillväxten av hundens skelett pågår under längre tid och därigenom kan skelett, leder och ligament påverkas negativt av kastration av hund i ung ålder. Hund, oavsett kön, som är kastrerad före ett års ålder löper ökad risk att drabbas av tillväxtrubbningar i skelett såsom t.ex höftledsdysplasi och armbågsledsdysplasi [7, 8]. Även risken för skador på ledernas mjukdelar, som korsband i bakknä, ökar [8]. Agrias veterinärvårdsstatistik [9] visar att rasen drabbas av besvär relaterat till rörelseapparaten i högre utstäckning än andra raser, främst ryggbesvär och ospecificerade besvär relaterat till rörelseapparaten. Kliniska besvär relaterat till höfter och armbågar är ovanligt. SRRS hälsoenkät [1] ger samstämmiga indiktaioner.

Huruvida det finns ett samband mellan den stora andelen kastrerade hundar inom rasen och frekvensen av olika sjukdomar är inte känt.

Alla hundar är potentiella avelsdjur

I Sverige säljs alla hundar inom SKK-organisationen som sällskapshundar. Det går inte att veta vid åtta veckors ålder om en valp är en framtida avelshund eller ej, utan dess potential kan bedömas först när den blivit vuxen och dess hälsa, mentalitet och exteriör har kunnat utvärderas. Man skulle alltså kunna vända på resonemanget och säga att alla hundar som föds är potentiella avelshundar tills motsatsen är ett faktum!

För en uppfödare är det många olika egenskaper som måste beaktas hos både avelsdjuren och deras släktingar när man letar efter en lämplig hanhund till en avelstik. Man bör exempelvis också värna om att hålla nere valpkullens inavelsgrad och antalet avkommor per avelsdjur för att bibehålla en så stor genetisk variation som möjligt inom populationen. Detta bland annat i syfte att minimera risken för att avkommorna ska drabbas av genetiskt betingade sjukdomar och defekter. En hanhund kan av olika anledningar vara ett direkt olämpligt val som täckhund till en specifik tik, men ett lika utmärkt val till en annan. Det är ett gigantiskt pussel att lägga vid planeringen av en kull valpar och det är inte lätt.

Likaså är utvärderingen av den enskilda valpkullen genom livets olika stadier grundläggande för att kunna bedriva ett systematiskt avelsarbete. Om man som uppfödare inte vet hur resultatet av en kombination faktiskt blev - utan kastrationens eventuella inverkan - så vet man ju inte heller vilka genetiskt betingade egenskaper man ska arbeta för att bibehålla respektive försöka förbättra hos nästa generation hundar. Detsamma gäller den utvärdering som SRRS gör på rasnivå, och som bland annat ligger till grund för uppfödarnas gemensamma avelsmål och vilka avelsrekommendationer som lämnas. Den måste vila på så rättvisande grunder som möjligt.

När en stor del av populationen kastreras redan i unga år blir avelsarbetet om möjligt ännu svårare och förutsättningarna att långsiktigt uppnå ett gott avelsresultat försämras. Det faller således inte enbart på uppfödarna och SRRS att värna om rasen och dess fortlevnad, utan även hundägarna måste i möjligaste mån bidra genom att tillhandahålla potentiella avelsdjur, framförallt avelshanar.

SRRS rekommendation

Kastration av såväl hane som tik medför en ökad risk för att hunden ska drabbas av flera av de sjukdomar och besvär som har identifierats bland de vanligare förekommande hos rhodesian ridgeback. Samtidigt avser de positiva hälsoeffekter som kan uppnås främst sjukdomar som förekommer i lägre frekvens hos rasen och/eller företrädelsevis drabbar äldre individer. Rasen behöver också så många individer som möjligt i avel för att kunna bibehålla god genetisk variation och därmed minimera risken för uppkomst av sjukdomar med ärftliga komponenter.

Beteenden som relaterar till oro och rädslor, vilket förekommer hos rasen, riskerar att förstärkas efter kastration, med störst risk för negativ förändring om kastrationen sker innan hunden har uppnått vuxen ålder. SRRS instämmer till fullo med Svenska Kennelklubbens uttalande att ”Förändring av mentalitet och andra egenskaper bör ske genom ett välplanerat avelsarbete. [...] Det är att betrakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund, för att på så vis säkerställa en god relation mellan hund, hundägare och omvärld, ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar.”.

SRRS avråder därför från kastration av såväl hane som tik i annat syfte än att bota hunden från sjukdom eller lindra kliniska sjukdomssymptom. I det fall kastration ändå övervägs av annan orsak så rekommenderas att den genomförs först efter att hunden uppnått såväl fysisk som mental mognad, d.v.s tidigast efter tre års ålder, samt blivit ledröntgad och startat vid Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund (BPH).

Referenser

Text: Jessica Persson och Cornelia L. Lundblad